Så känner jag just nu, jag har inga som helst ord för vad ni har gjort för mig, för det Eva och Jonas gjort, det, det är helt otroligt, det är ju knappt sant att det finns såna människor, såna människor som ser en, ser det som ingen annan har sett på många,många år, ändå sedan jag började skolan och det är 12.5 år sedan,
Och någonstanns måste jag nog även om jag inte riktigt känner att jag vill, inse att jag behöver hjälp, och att jag inte klarar allt utan det, ur gärna jag än vill, för det har jag fått göra hela tiden innan i skolan. hur många som än säger att det inte är hela världen, så är det hela världen för mig, för hur ska jag någonsin kunna inse hur allting verkligen, verkligen ligger till, hur kan så många ha missat eller rättare sagt vad jag tror inte velat se, varför förstår ni inte vad ni verkligen har gjort, ni har inte hjälp mig genoma tt vara tysta och säga att allting är bra, ni gjorde mitt liv till ett helvet, och det helvete, det önskar jag inte ens min värsta ovän, och gör jag inte ens det, då är det ett helvete som inte går att beskriva, för annars önskar jag henne allt helvete som finns, men att göra så här mot ett barn som jag faktiskt var under hela grundskolan, det är för mig idag helt obegripligt, det ska inte ens få förekomma, och jag önskar att en dag, en dag ska ni komma krypade på era bara knä och be om förlåtelse, men det kommer ju aldrig hända, och det är kanske inte det som jag egentligen vill ha, utan jag vill att ni verkligen får en stor jävla tankeställare, och att ingen, absoult ingen ska hamna i samma situation som jag har och är i, för det finns ingen som är värd alt det lidanet.
Min största utmanning nu framöver, som jag tror kommer ta lång tid, upp till, ja, jag vet inte hur länge, år kanske, är att få min själv att inse, att jag har stora problem, jag behöver hjälp, att bara skriva dem orden är skit jobbigt, hur i hela fridens namn ska jag kunna säga dem, jag har aldrig behövt hjälp innan, eller aldrig behövt inse att jag verkligen behöver det, jag kan väl allting själv, det har jag gjort i 12.5 år varför skulle jag inte klara av resten med? jag vill ju vara som alla andra, men det kan jag inte helt, jag kommer alltid behöva mer hjälp än andra.
Jaja, jag vet, det ändrar inte min personlighet, jag kommer för alltid alltid att vara den Rebecka jag alltid varit, men det är bara känslan, känslan inom mig så säger så mycker, mycket mer, varför jag, varför nu, alla dessa varför frågorna som jag aldrig kommer få svar på, utan bara ha i min hjärna och mitt hjärta hela tiden, så hur ska jag inse att jag själv aldrig kommer förändras som person!
”När mycket utav mitt förra liv, och mitt förra jag tog ifrån mig, kände jag bara en smärta, när jag såg livet som en stort mörkt hål, som jag precis hade fallit i. Gråter jag av lycka och lätthet, att dagen kommit då jag fått bekräftat att det är inte bara mig det är allvarliga fel på, utan det faktikst finns en anledning till det hela, då allting klarnar sakta för mig, att livet inte alltid är som man tror.
Vikten av att inse är som att växa inom bords, och detta har idag lärt mig en läxa, en läxa som jag aldrig kommer glömma, en sak som jag alltid kommer bära med mig, en sak att inse.
Att ett rop på hjälp ska behöva ta så lång tid innan det besvaras, det, det är en sak som jag inser är hemskt, vårat samhälle ser inte oss, oss små människor som behöver hjälp, men som ingen vill hjälpa, vi som inte vill vara till något besvär för andra, som vill klara oss själv, och vi som lyckas dölja det mer än väl.
Dagen måste komma då, samhället vaknar upp och ser alla oss som verkligen behöver hjälp, hjälpten utan att säga det. ”
Av: Rebecka Persson