Tänk att dessa tankarna aldrig kan försvinna eller att jag kanske nu kan acceptera för mig själv at tjag behöver hjälp, trodde verkligen inte att det skulle vara så svårt, men en sak har jag lärt mig iallafall och det är at tdet är mycket svårare att erkänna saker för sig själv än för alla andra, det trodde jag inte, även om det är jätte svårt att göra det men framför allt säga det,
Ja, jag vet att det är jag som är så jävla feg, så jävla feg att jag inte vågar berätta det, men någonstanns, vet jag att jag kommer kunna göra det bara jag kan få mig själv att erkänna det, det värsta är att jag inte ens vågar berätta det för släkten, för släkten, inser ni hur det låter, en släkt ska vara något som vet allt om varandra, men jag har gömt och gömmer fortfarande en sak för dem, en sak som jag inte vet hur jag ska kunna berätta, vet väl att släkten inte kommer döma ut mig pga av det, men det kommer ändå kännas att man inte är som dem,’
Just nu känner jag bara att jag vill bort att jag vill ha allting ogjort men ändå inte!