Sitter i skolan, fast jag kanske engtligen inte behöver vara här, men var lika bra att åka hit, känns som om jag pluggar lite bättre vid denna datorn än jag gör där hemma vid min egna, haha undra varför=p
You are currently browsing the archives
for mars, 2010
Pluggar
Sitter på golvet med datan i sängen och pluggar, gjorde precis klart socialtbehandlingsarbetet om matmissbruk, känns bra, känner mig nöjd med det. men har en del kvar att plugga, måste sätta mig och göra klart ARL ”arbets miljö och säkerhet” om brand i hemmet och sedan var det något annats fall med som jag inte riktigt kommer ihåg, tror inte ens jag har den andra uppgiften hemma, men, men en sak är bättre än inget alls, sen blir det nog till att sätta sig hela kvällen med religion, har prov på fre. kul eller inte, men nu hinner jag inte skriva mer, måste fortsätta när jag ändå har glöden upp en liten stund till.
Jag finner inga ord för er
Så känner jag just nu, jag har inga som helst ord för vad ni har gjort för mig, för det Eva och Jonas gjort, det, det är helt otroligt, det är ju knappt sant att det finns såna människor, såna människor som ser en, ser det som ingen annan har sett på många,många år, ändå sedan jag började skolan och det är 12.5 år sedan,
Och någonstanns måste jag nog även om jag inte riktigt känner att jag vill, inse att jag behöver hjälp, och att jag inte klarar allt utan det, ur gärna jag än vill, för det har jag fått göra hela tiden innan i skolan. hur många som än säger att det inte är hela världen, så är det hela världen för mig, för hur ska jag någonsin kunna inse hur allting verkligen, verkligen ligger till, hur kan så många ha missat eller rättare sagt vad jag tror inte velat se, varför förstår ni inte vad ni verkligen har gjort, ni har inte hjälp mig genoma tt vara tysta och säga att allting är bra, ni gjorde mitt liv till ett helvet, och det helvete, det önskar jag inte ens min värsta ovän, och gör jag inte ens det, då är det ett helvete som inte går att beskriva, för annars önskar jag henne allt helvete som finns, men att göra så här mot ett barn som jag faktiskt var under hela grundskolan, det är för mig idag helt obegripligt, det ska inte ens få förekomma, och jag önskar att en dag, en dag ska ni komma krypade på era bara knä och be om förlåtelse, men det kommer ju aldrig hända, och det är kanske inte det som jag egentligen vill ha, utan jag vill att ni verkligen får en stor jävla tankeställare, och att ingen, absoult ingen ska hamna i samma situation som jag har och är i, för det finns ingen som är värd alt det lidanet.
Min största utmanning nu framöver, som jag tror kommer ta lång tid, upp till, ja, jag vet inte hur länge, år kanske, är att få min själv att inse, att jag har stora problem, jag behöver hjälp, att bara skriva dem orden är skit jobbigt, hur i hela fridens namn ska jag kunna säga dem, jag har aldrig behövt hjälp innan, eller aldrig behövt inse att jag verkligen behöver det, jag kan väl allting själv, det har jag gjort i 12.5 år varför skulle jag inte klara av resten med? jag vill ju vara som alla andra, men det kan jag inte helt, jag kommer alltid behöva mer hjälp än andra.
Jaja, jag vet, det ändrar inte min personlighet, jag kommer för alltid alltid att vara den Rebecka jag alltid varit, men det är bara känslan, känslan inom mig så säger så mycker, mycket mer, varför jag, varför nu, alla dessa varför frågorna som jag aldrig kommer få svar på, utan bara ha i min hjärna och mitt hjärta hela tiden, så hur ska jag inse att jag själv aldrig kommer förändras som person!
”När mycket utav mitt förra liv, och mitt förra jag tog ifrån mig, kände jag bara en smärta, när jag såg livet som en stort mörkt hål, som jag precis hade fallit i. Gråter jag av lycka och lätthet, att dagen kommit då jag fått bekräftat att det är inte bara mig det är allvarliga fel på, utan det faktikst finns en anledning till det hela, då allting klarnar sakta för mig, att livet inte alltid är som man tror.
Vikten av att inse är som att växa inom bords, och detta har idag lärt mig en läxa, en läxa som jag aldrig kommer glömma, en sak som jag alltid kommer bära med mig, en sak att inse.
Att ett rop på hjälp ska behöva ta så lång tid innan det besvaras, det, det är en sak som jag inser är hemskt, vårat samhälle ser inte oss, oss små människor som behöver hjälp, men som ingen vill hjälpa, vi som inte vill vara till något besvär för andra, som vill klara oss själv, och vi som lyckas dölja det mer än väl.
Dagen måste komma då, samhället vaknar upp och ser alla oss som verkligen behöver hjälp, hjälpten utan att säga det. ”
Av: Rebecka Persson
Början på min kamp
En 18 tjej, gått igenom hela grundskolan, och snart hela gymnasiet, utan att en enda person i omgivningen har sett hennes problem, inte ens när flickan knappt klarade nattinella proven i nian såg någon det,
0-2:an sa de att hon skulle stav och läsa som hon ville tills den dagen skulle komma att hon upptäkte det själv, dagar, veckorna, månaderna och till och med åren har gått.
Hennes självförtroende var nere på under 0, hon ville inte mer, ville bara bort från hela helvetet som var i skolan, aldrig att att hon skulle sätta sin fot där igen, aldrig någonsin efter gymnasiet, det var en sak som hon absoult var säker på, hon ville ju inte ens börja. men visste att hon verkligen var tvungen till att klara tre år till. bara tre år till, alla sa att det skulle gå snabbt och vara en otroligt rolig tid, flickan trodde inte alls på detta, varför skulle det var någon skillnad, skola, som skola.
Men det tog inte lång tid innan hennes svenska lärare på den nya skolan upptäkte att det var något som inte stämde, hon tappade ord och fick inte ihop några meningar, han inte heller läsa och skriva ner allt, men då var inget som man la så mycket tid på, idag nästan tre år senare på börjades en dysklexi utredning på henne, som visade sig vara bland det bästa hon har gjort, äntligen var det någon som såg henne, och hennes problem, och stod som stora frågeteken hur hon överhuvud har klarat av skolan, inte ens flickan visste det, för det ska vara helt omöjligt med så stora problem. Idag är flickan mer än stolt över sina betyg, visst hon vet att dem inte är lika bra som hennes systers men flickan har ett problem, ett problem som inte syns, för idag 12.5 år senare efter hon satte sin fot i skolan för första gången har hon fått diagnosen svårt dysklexi med ordblindhet. efter 12.5 år har hon äntligen fått ett svar, ett svar som hon så länge egentligen hade behövt, även om hon är glad över att hon äntligen fått bekräftat att hon inte är korkad som hon så länge har trot, så vet hon inte hur hon ska hantera det, hela hennes liv rasade samman, som ett stor svart hål som man puttade ner henne i och som det kommer ta dagar, veckor, månader och kanske år för henne att verkligen kunna erkänna för sig själv, flickan är inte vann vid att behöva be om hjälp, hon har alltid klarat allting själv, så idag är det egentligen det riktiga arbetet börjar för henne, hon måste erkänna för sig själv att hon behöver hjälp att hon har ett handicap. och vet ni, flickan jag talar om det är mig själv, detta är min historia om min dysklexi.
GRATTIS DANNE
GRATTIS DANNE PÅ 18-ÅRSDAGEN,
Ta det nu lugnt, minns själv hur det var den dagen!
Ni är ju bra roliga ni, som kör vilse
Haha hur i hela fridens namn kan man köra vilse i en liten stad som Kristianstad, det måste vara nästan omöjligt, men ni lyckade ju, inte illa, inte illa alls, tur då att du har en kusin sombor typ i K-stad, som man köra och möta dig vig Mc donald ute vid långebro. och ärligt talata tror jag inte det spelar någpn roll om ni hade stått där eller vid sko punkten, för hade gubben velaat följa efter mer så hade han gjort det, men men det märks ju att ni inte känner till stan så väl och att ni är frän landet =P
Och några av mina kompisar fick ni träffa med, det är inte illa, det är inte många som får träffa dem, för det är inte direkt dem jag brukar presenterar för några så, det är lite specilla om man säger så, men det märkte ni säker, hihi men det är klart någon gång visste jag väl att vi skulle stötta på dem med, det var bara en tids fråga.
Du har ändå en specill plats
Så J ute igår, måste medge att det kände lite konstigt att se han ute så när man själv var nykter, men samtidigt kändes det bra, bra att veta att han mår okej, så åtminstonde ut att må okej, och tro det eller ej men jag tog min stolt hel och svalde den och smsade till honom , och frågade om det inte var lite väl larvigt att inte prata med varandra, jag menar vi har ju för fan varit tillsammans, så vi känner varandra mer än väl, och till min stora förvåning svarade han, trodde jag inte, trodde inte han ville ha med mig att göra, men han sa faktiskt att det verkligen inte var så här han ville att det skulle sluta, och ärligt, jag ville inte det heller, visst vi passade kanske inte så bra till att vara tillsammans, men vänner, vänner kan man alltid, vara, men jag får inte riktigt ihop det heller, för om du inte ville ha det så, varför har du inte försökt få kontakt med mig innan, den enda tanken jag kan komma fram till hur jag än funderar är att du var rädd, rädd för att jag inte villa ha med dig att göra, och jag försår dig, hela våran historia slutade lite konstigt, det blev ganska tvär, från en fin historia till ett snabbt slut, lite synd, för vi kom båda fram till att vi ibland tänker på den tiden det var du och jag, och att vi fortfarande bryr oss om varandra, plus att tiden vi hade var fin. hur kunder det bli så här så, det var väl ödet, det kanske är precis som det står över allt att två vädurar helt enkelt inte går ihop med varandra, de är två för starka individer, och klara inte av att leva ihop, men det var absoutl värt försöket. och du ska veta att jag fortfarande bryr mig om dig, det har jag alltid gjort, du har en specill plats inom mig ändå.
Hur mycket du än vill glömma dina ex,
Så kommer du aldrig någonsin lyckas, för
De är sådana personer som alltid kommer finnas kvar i ditt hjärta,
Och en dag kommer du vara glad för det,
De finns allting någonstans i ditt hjärta, för det ni hade, det var
Förhoppnings vis en vacker tid, det var i alla fall min tid med J
Och det vill jag att han ska veta, och det vet han om, det vet ni båda om.
För en kille du har varit tillsammans med, var så mycket mer än bara en kille innan
Och har det en gång varit så mycket mer än en kille, så kommer han alltid att vara det.
En gång långt in i ditt hjärta, alltid långt i ditt hjärta.
Han kommer alltid finnas kvar och bryr sig om dig, för en tjej,
En tjej är det sista han släpper, och en kille är det sista en tjej släpper.
Skriven av Rebecka Persson
Fredag den 19 mars
Tiden går verkligen snabbt, redan mitten av mars, och snart är även denna veckan slut, har fyra timmar i skolan mellan 10 och 2 sen är det helg, men ändå har jag varit uppe sedan klockan 7, bara för att äta frukost som faktikst idag blev gröt, en perfekt frukost nu när man snart ska börja träna, det var ju därför som jag åt det, för det var en perfekt start på dagen, dessutom håller jag mig mätt länge =)
Matmissbruk
Intresant ämne om jag ska vara ärlig, fast samtidigt lite jobbigt att verkligen sitta och läsa, läsa om något som man inser att man själv kanske en gång i tiden var, för efter att ha läst allting, så inser man att man nog i grunden har varit en liten matmissbrukare, då man tar till mat när man blir arg eller ledsen och inte riktigt tänker på vad man gör, eller om man sitter i soffan och kollar på någon bra film och bara kränger mat hela tiden, usch fy vad hemskt, samtidigt som iallafall jag kan få den ångesten efter åt, typ varför åt jag det där?
Men tror faktikst inte bara det är jag som gör så, i kom fram till alla är nog mer eller mindre matmissbrukare i något sammanhang. Men nu är det bäst att jag fortsätter skriva klart arbetet om matmissbruk.
En bland dem värsta dagarna i mitt liv, men Tack för ni såg mig
Hur kan det över huvudtaget vara möjligt, möjligt att gå igenom nästan hela skolan utaan att någon, inte en enda har märkt att man har svåra läs och skriv svårigheter/ Dysklexi, hur i hela friden kan detta hända, viss man märker inte det när jag skriver här på datan, men det är bara för alla hjälpmedel som finns där, men jag har ju inte alltid haft datan till hands i skolan, det är ju inte förren det senaste året som jag har haft det, men jag har ju aldrig lämnat in något förhand på tre år och har inte skrivet ett prov på tre år själv, men ändå, hur kan man missa det, men egentligen är det inte Milner skolan som jag är arg och besviken på för dem har ändå hjälp mig så pass mycket som dem kan genom att låta mig ha datan, och göra alla prov muntligt, för det var ett sätt som dem ganska snabbt kom på när jag började där att jag presterade mycket bättre om jag bara fick prata i stället för att skriva.
Som jag har skrivit innan har jag på påbörjat sin läs och skriv svårighetstester/Dysklexi tester, fick reda på dem idag, och specialpelagoden hade egentligen inte behlvt rätta dem för hon kunde säga direkt att det var nivå 1, det längsta och sämsta man kan komma, fick reda på detta och allting bara brast för mig, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, ville inte förstå att det var mig vi pratade om, skulle jag, en tjej som alltid kämpat i skolan fast det har varit skit jobbigt, är det den tjejen som har så stora svårigheter, det kan det bara inte vad. allting brast bara för mig och tårarna rann utan att jag kanske egentlign ville, men det var så skönt på ett viss att äntligen få en bekräftelse, någon som såg mig och mina problem och inte bara hela tiden sa att det kommer ordna sig, för ordna sig det gör det inte, allt kan inte ordna sig.
Helt knäckt gick jag till Svenskan som jag hade med min mentor som har varit med mig hela vägen från början till snart slutet, och jag kan ju inte dirket säga att jag log eller såg glad ut när jag gick in och satte mig där, och som den underbara menotorn Jonas som jag har såg han dirket att något var fel, och frågade om jag ville prata med honom, och det ville jag självklart, så vi gick ut och pratade en bra stund, hur länge det vet jag inte, men sedan frågade han och jag ville att vi skulle gå tillsammans och prata med Eva, Hon som är specilpelagog på skolan och prata om det hela. även hur det skulle bli med högskolan nu. Och jag vet inte men tårarna bara rann hela tiden, det var verkligen tur att man hade Eva och Jonas med sig igeom allt annars had ejag nog aldrig klarat det, för det känns helt sjukt, känns både bra och dåligt, bra att äntligen ha gjort det, men dåligt och hemskt för att det har gått så lång tid. Hur som helst å till högskolan skulle Eva försöka skicka in mina svårigheter så jag kan få mer tid på mig, jag hoppas bara man kan skicka det nu i efterhand när man redan anmält sig, håller alla tummarna jag kan.
Bara att få reda på det nu, få reda på en sak som jag har väntat snart 13 år på att få reda på, för jag har hela tiden vetat att jag inte varit som alla andra, men aldrig, aldrig någonsin fått det bekräftat, och sen att det idag fanns någon/några som sett mig och problemen, det betyder så oerhört mycket så det finns inte ens ord att beskriva, ska gå tillbaka till min gamla skolan, gå tillbaka en dag när jag känner att jag har pykiet till det, för så dåligt som jag mådde under den tiden jag var där, så dåligt vill jag aldrug någonsin må igen, för det vaar verkligen itne rolig tid, och något jag helst vill glömma.
TACK FÖR NI SÅG MIG!!!!
EVA ELG (tuvärr ingen bild)