Mitt liv kommer alltid, för alltid se annorlunda ut än allas andras, och det är inget jag kan göra något åt, hur gärna och hur mycket jag än önskar att jag idag hade haft ett liv precis som du eller du, för ni kommer aldrig att få det livet jag har idag och det livet jag en gång plågades igenom och gör i många perioder än idag.
Att inte kunna få ner någonting på pappret, inte hinna läsa och tappa ord överallt, samtidigt som man byter ut bokstäver mot andra och bildar på det viset nya ord, inte förstå vad du läser, få självförtroende i botten, dum förklaras, ingen som ser dig,
Skulle du vilja ha ett sådant liv? kan du överhuvudtaget tänka dig ett sådan liv???
Det är väl ingen som vill ha ett sådant liv, det är inget roligt liv, tänk dig hela tiden ha någon eller några som det oftast i frågesätter dig om allt som du gör, förutom saker du får göra med händerna. För tänk dig att det är det enda sättet för dig att bevis för andra att du kan. Skulle du då vilja ha ett sådant liv? kan du tänka dig hur det är med ett sådant liv? Nej, för det finns inte ens en chans att du skulle vilja ha ett sådant liv, det vill väl ingen, alla vill väl klara sig själv, man kan ju inte vara sämre än någon annan, men det, det är en sak som jag tvingas leva med, inte bara för stunden, dagar,veckor, månader eller år utan i hela mitt liv, jag kommer aldrig någonsin bli fri från det. Jag kommer aldrig någonsin bli fri från dem smärtan och dem tankarna att jag alltid kommer vara sämre än alla andra, för det kommer jag vara och då spelar det ingen roll hur mycket jag än kämpar och försöker för jag kan inte, samtidigt som jag kan, har ni någon aning om hur frustrerade det är????
Det är just det som är det jobbigaste, att det aldrig någonsin finns någon som har någon aning, att det aldrig kommer finnas någon som man kan prata med och som verkligen förstår en, alla säger att dem förstår en, men vet ni i verkligenheten finns det ingen som gör det, dem enda som skulle ha en chans och som jag tror skulle förstå det är personer som själv har dyslexi, ingen annan, ingen annan skulle ens ha chansen att förstå. Och även om man gav dem chansen så tror jag inte dem hade velat förstå, för att vara annorlunda jämför med alla andra i samhället, det är idag, det är idag i accepterat för här ska alla vara likadan, alla ska vara lika bra och kunna precis samma saker, men jag kan inte, jag kan inte vara som du eller som någon annan, det kommer jag aldrig att kunna vara, men jag hade kanske kunnat vara bättre än jag är idag, jag hade kunnat var precis som vilken som helst, kunde ha varit som vilken tjej, bara jag hade fått den hjälpen jag hade behövts från början, hafde jag idag inte varit där jag är, jag hade kanske varit en mer självsäker tjej som vågade skriva saker för hand idag vågar jag inte göra det, har inte lämnat in en enda sak för hand på flera år, har inte ens skrivit proven själv de senaste åren rädsla av vad alla andra ska säga och tycka, rädslan att man inte duger som man är den största rädslan som finns, ingen kan någonsin förstå hur det känns. Inte någon!!