En 18 tjej, gått igenom hela grundskolan, och snart hela gymnasiet, utan att en enda person i omgivningen har sett hennes problem, inte ens när flickan knappt klarade nattinella proven i nian såg någon det,
0-2:an sa de att hon skulle stav och läsa som hon ville tills den dagen skulle komma att hon upptäkte det själv, dagar, veckorna, månaderna och till och med åren har gått.
Hennes självförtroende var nere på under 0, hon ville inte mer, ville bara bort från hela helvetet som var i skolan, aldrig att att hon skulle sätta sin fot där igen, aldrig någonsin efter gymnasiet, det var en sak som hon absoult var säker på, hon ville ju inte ens börja. men visste att hon verkligen var tvungen till att klara tre år till. bara tre år till, alla sa att det skulle gå snabbt och vara en otroligt rolig tid, flickan trodde inte alls på detta, varför skulle det var någon skillnad, skola, som skola.
Men det tog inte lång tid innan hennes svenska lärare på den nya skolan upptäkte att det var något som inte stämde, hon tappade ord och fick inte ihop några meningar, han inte heller läsa och skriva ner allt, men då var inget som man la så mycket tid på, idag nästan tre år senare på börjades en dysklexi utredning på henne, som visade sig vara bland det bästa hon har gjort, äntligen var det någon som såg henne, och hennes problem, och stod som stora frågeteken hur hon överhuvud har klarat av skolan, inte ens flickan visste det, för det ska vara helt omöjligt med så stora problem. Idag är flickan mer än stolt över sina betyg, visst hon vet att dem inte är lika bra som hennes systers men flickan har ett problem, ett problem som inte syns, för idag 12.5 år senare efter hon satte sin fot i skolan för första gången har hon fått diagnosen svårt dysklexi med ordblindhet. efter 12.5 år har hon äntligen fått ett svar, ett svar som hon så länge egentligen hade behövt, även om hon är glad över att hon äntligen fått bekräftat att hon inte är korkad som hon så länge har trot, så vet hon inte hur hon ska hantera det, hela hennes liv rasade samman, som ett stor svart hål som man puttade ner henne i och som det kommer ta dagar, veckor, månader och kanske år för henne att verkligen kunna erkänna för sig själv, flickan är inte vann vid att behöva be om hjälp, hon har alltid klarat allting själv, så idag är det egentligen det riktiga arbetet börjar för henne, hon måste erkänna för sig själv att hon behöver hjälp att hon har ett handicap. och vet ni, flickan jag talar om det är mig själv, detta är min historia om min dysklexi.