Vill bara ha det överstöckat, minuterna börjar närma sig tills jag ska gå till dig eller rättare sagt er, ni som förstöde mitt liv under 10 långa år i skolan, hur ska jag någonsin kunna se er i ögonen igen, ´har ingen aning om hur jag kommer reagera och vet ni, det är den rädsla som jag är räddast för, för att inte veta hur jag kommer känna, jag vill helst inte att det dyker upp en massa minnen från den tiden, för det är en sådan tid som jag bara inte vill komma ihåg, vill att allting baa ska försvinna, och då menar jag att jag verkligen vill att ni med ska försvinna, för det var ni som förstörde allting, hur fan kunde ni göra det, och vet ni, ni plågar mig än idag och det är inget jag någonsin kommer förlåta er för.
Men tiden börjar närmar sig, det enda jag väntar på nu är ett telefonsamtal från mamma som ska följa med mig till min förra skola och lämna det där brevet, det där brevet om mitt helvet som var skolan för snart tre år sedan.
Jag har bestämt mig, ni ska en gång för alla få veta vilket helvet ni gjorde min skolgång till, och att ni en dag kommer få ångra det, för jag kommer inte vara en goa, snälla och tysta tjejen som jag var under den tiden jag gick hos er, för den tjejen, hon, hon är bort och hon kommer aldrig mer igen, den osäkra tjejen som aldrig sa något, som knappt vågade visa sig ute för hon trodde inte hon dög, idag är den tjejen en självsäker tjej som mer än gärna går ut med kompisar och har roligt och festar, vet ni hon går till och med gärna till skolan, för idag vet hon att hon duger utseende mässigt med. den tjejen det är jag, ganska svårt att tro att jag har varit en annan tjej än jag är idag.