När jag ännu inte har kunnat inse min diagnos, så har jag börjats förändrats som person här hemma mot familjen, i perioder kan jag inte ens vara glad, och vet ni, det , det är ert fel att jag inte kan det, det var ni som orskat all plåga i mitt liv. Mitt liv som var ett helvete i 10 långa år, som jag aldrig skulle ta slut,
Jag fick ett sådant ryck i helgen där jag tappade allt fotfäste, allting bara gred udan för mig, visste inte vad jag skulle säga, vilket ledde till att jag var elak mot dem jag älskar, men jag sa aldrig varför jag olötsligt blev arg, det var inte förren pappa kom ner och pratade med mig och frågade om det var pga av diagnosen som gjorde mig så, och att han förstod hur det kändes, men det kan ni ge fan i att säga att ni fattar för det kommer verken familjen eller någon annan göra heller, det enda ni säger är att jag måste snart inse för mig själv att det är en sak som jag får leva med och börja berätta om, det är fan lätt för er att säga, försök ni att leva mitt liv, så ska vi se att no orkar inte ens med en vecka utav det, och det enda som jag känner att jag har koll på och att jag säkert vet vem jag verkligen är, är när jag är med mina kompisar som jag inte sagt något till, eller med dem få som vet något, för demm vet jag aldrig skulle dömma mig för något, för är har jag ändå mig höga plats i gänget, och då vet jag vem jag är.
I verkligenhetene utanför dem gängen vet jag inte vem jag är, jag tappar liksom fotfästet helt i perioder, och ingen kan någonsin påstå att dem vet hur det känns, för det kommer ni aldrig någonsin att veta, gör mig bara så arg när ni säger att ni vet precis hur det känns och att allting kommer ordna sig , och visst det kommer ordna sig så smånigon men det kommer ta tid, och det är tid som jag inte vet om man orkar väntam allting är ert fel, jag vill inte se er mer, ni har fan förstört allting i mitt liv, och det värsta är att ni har försört det för flera år framåt, kanske till och med för hela mitt liv,
HATAR ER !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!