Hur kan det över huvudtaget vara möjligt, möjligt att gå igenom nästan hela skolan utaan att någon, inte en enda har märkt att man har svåra läs och skriv svårigheter/ Dysklexi, hur i hela friden kan detta hända, viss man märker inte det när jag skriver här på datan, men det är bara för alla hjälpmedel som finns där, men jag har ju inte alltid haft datan till hands i skolan, det är ju inte förren det senaste året som jag har haft det, men jag har ju aldrig lämnat in något förhand på tre år och har inte skrivet ett prov på tre år själv, men ändå, hur kan man missa det, men egentligen är det inte Milner skolan som jag är arg och besviken på för dem har ändå hjälp mig så pass mycket som dem kan genom att låta mig ha datan, och göra alla prov muntligt, för det var ett sätt som dem ganska snabbt kom på när jag började där att jag presterade mycket bättre om jag bara fick prata i stället för att skriva.
Som jag har skrivit innan har jag på påbörjat sin läs och skriv svårighetstester/Dysklexi tester, fick reda på dem idag, och specialpelagoden hade egentligen inte behlvt rätta dem för hon kunde säga direkt att det var nivå 1, det längsta och sämsta man kan komma, fick reda på detta och allting bara brast för mig, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, ville inte förstå att det var mig vi pratade om, skulle jag, en tjej som alltid kämpat i skolan fast det har varit skit jobbigt, är det den tjejen som har så stora svårigheter, det kan det bara inte vad. allting brast bara för mig och tårarna rann utan att jag kanske egentlign ville, men det var så skönt på ett viss att äntligen få en bekräftelse, någon som såg mig och mina problem och inte bara hela tiden sa att det kommer ordna sig, för ordna sig det gör det inte, allt kan inte ordna sig.
Helt knäckt gick jag till Svenskan som jag hade med min mentor som har varit med mig hela vägen från början till snart slutet, och jag kan ju inte dirket säga att jag log eller såg glad ut när jag gick in och satte mig där, och som den underbara menotorn Jonas som jag har såg han dirket att något var fel, och frågade om jag ville prata med honom, och det ville jag självklart, så vi gick ut och pratade en bra stund, hur länge det vet jag inte, men sedan frågade han och jag ville att vi skulle gå tillsammans och prata med Eva, Hon som är specilpelagog på skolan och prata om det hela. även hur det skulle bli med högskolan nu. Och jag vet inte men tårarna bara rann hela tiden, det var verkligen tur att man hade Eva och Jonas med sig igeom allt annars had ejag nog aldrig klarat det, för det känns helt sjukt, känns både bra och dåligt, bra att äntligen ha gjort det, men dåligt och hemskt för att det har gått så lång tid. Hur som helst å till högskolan skulle Eva försöka skicka in mina svårigheter så jag kan få mer tid på mig, jag hoppas bara man kan skicka det nu i efterhand när man redan anmält sig, håller alla tummarna jag kan.
Bara att få reda på det nu, få reda på en sak som jag har väntat snart 13 år på att få reda på, för jag har hela tiden vetat att jag inte varit som alla andra, men aldrig, aldrig någonsin fått det bekräftat, och sen att det idag fanns någon/några som sett mig och problemen, det betyder så oerhört mycket så det finns inte ens ord att beskriva, ska gå tillbaka till min gamla skolan, gå tillbaka en dag när jag känner att jag har pykiet till det, för så dåligt som jag mådde under den tiden jag var där, så dåligt vill jag aldrug någonsin må igen, för det vaar verkligen itne rolig tid, och något jag helst vill glömma.
TACK FÖR NI SÅG MIG!!!!
EVA ELG (tuvärr ingen bild)