Rebecka Persson Mitt liv och mina tankar

Det gör så ont i mitt hjärta

ont i mitt hjärta att veta, veta vad du

kommer svara, svara även om jag gjort

gjort precis som står i min makt.

kan du inte bara svara, jag vet ju ändå,

envis som en jävla gammal get är du

tänka känslan av att få göra någon annan lycklig,

den känslan har du nog inte känt,

Men känslan utav att någon plågar mig,

den känsla går jag att lägger mig med varje kväll nu för tiden

tänker att jag kanske inte betyder så mycket som jag trodde för dig.

Det gör så ont att vänta på svaret!

Skrev klart brevet till dig för en liten stund sedan, blev 5-A sidor dator skrivet, jag  vet att det är mycket men i detta fallet kunde jag faktikst inte hjälpa det, jag var avar tvungen att få ta allting ifrån b örjan, och som jag skrev i brevet, jag förväntar mig inte att du ska förstå, för det kommer det aldrig vaara någon som gör, inte hur mycket man än försöker, men jag hoppas att du kanske kan förstå och uppfylla det jag önskar mest av allt…..

Snart skrivit klart allting till dig, nu ska jag bara våga renskriva det och sen skicka iväg det, men frågan vilket sätt som är bäst att skicka det på? var är du inne mest och kollar, lutar lite åt fb men, kommer du då läsa det och vad ska jag ha för rubrik för att duöverhuvudtaget ska öppna det, man kan ju inte ha vilken som helst för då kommer du inte ens läsa det, men först blir det nog lite jobb.

Ska även be mamma läsa igenom det, för att de vad hon tycker, usch, jag hatar verkligen när andra läser det jag har skrivit, men i detta fallet är det ett måste, detta är en sista utväg, för att du ska förstå. hoppas bara att du gör det och ta dit förnuft till fånga.

Nu har jag verkligen bestämt mig, jag kommer göra ett sista försök för att få dig till att försöka förstå att min högsta önskan är att ni båda två kommer, för det är precis det jag vill, och jag har insett nu att det bara kommer finnas en chans att få dig att inse det, och det är att avslöja min största hemlighet, som jag egentligen inte är redo för att säga nu men måste, för du kanske ska förstå, för förstår du inte efter det brevet jag kommer skriva till, så kommer du aldrig någonsin att förstå. nu tänker jag sätta mig ner och skriva och sen skicka iväg det till dig, och hoppas på det bästa.

Önskar mig lycka till, för det kommer behövas

Nu har jag längr inag ord för dig, nu har sårat mig mer än du någonsin kommer kunna ana, jag trodde mer om dig, även om jag hade mina aningar om vad svaret skulle bli även om jag bad Elin fråga dig snäll, vilket jag vet att hon gjorde med och det är jag tacksam för Tack Elin, det betyde jätte mycket att du försökte!

Jag vet att jag är släkt med dig och att man brukar säga att blod är tjockare än vatten, men i detta fallet känner jag att jag inte kommer bry mig alls, du har aldrig brytt dig om vad jag eller någon annan i min familj har tyckte och känt innan så varför förväntar du dig att någon ska göra det för dig denna gången, och ärligt talat, är du fortfarande tre år eller vad är det med dig?  nu börjar jag bli allvarligt irriterad på dig, kan du aldrig tänka på någon annan än dig själv.

Det är min dag och bara min dag som du förstör och inte din egan, hade det bara varit det då hade jag nog inte brytt mig på samma sätt, men att låta dig förstöra den dagen som alla unga går och väntar på och den dagen då man vill att alla ens släkt och vänner ska vara på en och samma plats, just den dagen kommer du förstöra om du inte växer upp jädrigt snabbt, och det ska vara fort som fan.

Att du inte skulle komma pågrund utav att en annan person som du säger du inte kan prata med är där, när jag vet att ni pratar lite i vanliga fall, men det behöver ni verkligen inte göra på den dagen det är inte det som jag begär, jag vill bara att ni båda två ska vara där och det trodde jag att du visste, både betyder precis lika mycket för mig. och är det så att hon kan komma och du inte kommer, då kommer jkag aldrig någonsin att förlåta dig, då kan du se dig i månen efter mig, för jag kommer inte finnas för dig mer, förlåt elin, jag vet att det är din pappa som jag pratar om, men jag hoppas du förlåter och förstår mig just nu,  jag kan helt enkelt inte väljer, och att han tvingar mig till det efter allt som jag har gått igenom, bara det är en plåga, och jag vet att han inte vet om det, och snart känner jag att det är bud på att berätta allting för honom för att han kanske ska kunna förstå att detta är det sista jag önskar och vill, men någonstanns säger min kropp nej berätta det inte, för det är inte du, det är inte du som har dessa problemen, men samtidigt vet jag att det är just nu, just precis jag som har detta och det måste jag berätta för eller senare, men känner jag mig redo för det just nu, det vet jag inte, som jag känner nu är det blandat, men jag antar att detta är den sista utvägen som finns oavsett om jag vill eller inte,

Jag är väl tvingad till att visa mitt rätta jag även om jag inte känner mig alls redo för det just nu, jag vill inte, men måste, jag måste som allting annat, och kan du inte efter jag har berättat allting för dig offra dig någon timme om hon är där, då är du inte längre värd något för mig, då finns du inte mer….

Tvinga mig inte till att välja är du snäll, (men jag vet att jag kommer bli tvingad till det och det vet alla andra med att jag kommer, och det kommer plåga mig så det gör ont i hjärta och själ)

Idag kom det som jag väntat på, eller jag väntat och väntat det vet jag inte om jag har gjort egentligen, ville nog egentligen bara glömma allting, men som sagt det är inte bara till att göra det hur som helst,

Okej jag trodde att det skulle vara värre än det var, hade 0,86 okej jag vet det är inte det bästa, men för mig är det helt okej, kändes inte alls så ”bra” men å andra sidan får jag väl inse att jag hade alla ondsen emot mig redan från början, och det visste jag men jag genomförde det, och det var det som var det viktigtaste för mig. det var för mig själv och ingen annan som jag gjorde provet för, jag vet att dettta kanske knäckte mitt självförtroende ännu mer än det redan var knäckt men jag var bara tvungen, tvungen till att göra det för att bevis för alla andra att jag aldrig ger upp oavsett vad jag har emot mig. och det kommer jag inte göra i framtiden heller.

När jag ännu inte har kunnat inse min diagnos, så har jag börjats förändrats som person här hemma mot familjen, i perioder kan jag inte ens vara glad, och vet ni, det , det är ert fel att jag inte kan det, det var ni som orskat all plåga i mitt liv. Mitt liv som var ett helvete i 10 långa år, som jag aldrig skulle ta slut,

Jag fick ett sådant ryck i helgen där jag tappade allt fotfäste, allting bara gred udan för mig, visste inte vad jag skulle säga, vilket ledde till att jag var elak mot dem jag älskar, men jag sa aldrig varför jag olötsligt blev arg, det var inte förren pappa kom ner och pratade med mig och frågade om det var pga av diagnosen som gjorde mig så, och att han förstod hur det kändes, men det kan ni ge fan i att säga att ni fattar för det kommer verken familjen eller någon annan göra heller, det enda ni säger är att jag måste snart inse för mig själv att det är en sak som jag får leva med och börja berätta om, det är fan lätt för er att säga, försök ni att leva mitt liv, så ska vi se att no orkar inte ens med en vecka utav det, och det enda som jag känner att jag har koll på och att jag säkert vet vem jag verkligen är, är när jag är med mina kompisar som jag inte sagt något till, eller med dem få som vet något, för demm vet jag aldrig skulle dömma mig för något, för är har jag ändå mig höga plats i gänget, och då vet jag vem jag är.

I verkligenhetene utanför dem gängen vet jag inte vem jag är, jag tappar liksom fotfästet helt i perioder, och ingen kan någonsin påstå att dem vet hur det känns, för det kommer ni aldrig någonsin att veta, gör mig bara så arg när ni säger att ni vet precis hur det känns och att allting kommer ordna sig , och visst det kommer ordna sig så smånigon men det kommer ta tid, och det är tid som jag inte vet om man orkar väntam allting är ert fel, jag vill inte se er mer, ni har fan förstört allting i mitt liv, och det värsta är att ni har försört det för flera år framåt, kanske till och med för hela mitt liv,

HATAR ER !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

En människa som du skulle egentligen inte ha rätten att vara rektor, det går ju för fan inte att prata med dig och att du står där och säger ”nej men lilla vän” och snälla lilla Rebecka” bara det är så jädra nerlåtade och kränkade som det kan bli, för det första är jag fan inte din vän och har aldirg varit heller och för det andra så är jag inte längre liten mer, jag kanske en gång var liten, men det är jag fan inte mera nu jag är vuxen och att jag överhuvdtaget skulle vilja ta tag i din hand det är ju som ett skämt, aldrig att jag vill det. Att bara stå där och  och le ditt jävla fåniga leende, bara det gjorde mig så arg

Någon stanns trodde jag väl kanske inte att jag skulle reagera så starkt som det vissade sig att jag verkligen gjorde, att bara gå in genom dem där dörrarna vissade sig vara en större utmanning än jag från började trodde, men det räckte med att bara komma in och känna den där lukten, just den lukten minns jag fortfarande, den lukten av helvete, den lukten som jag aldrig mera ville känna, den lukten kände jag idag, och alla andra minnen som bara dök upp i huvdet allt det som jag trodde var borta kom tillbaka, jag vill inte dit mer, men som allt annat kommer jag att genom föra detta ändå tills jag har fått den hämden som jag ville ha, för det kommer jag en gång att få, få väl se hur glad skolinspektören blir när han får precis samma brev i sin hand, jag hade inte blviit så jädra glad iallafall, och jag visste att det fanns skolor i kommen som gjorde en flickans liv på skolan till ett helvet, för det var precis det som det var för mig ett helvet.

Ett helvet som jag aldrig mer vill till

Vill bara ha det överstöckat, minuterna börjar närma sig tills jag ska gå till dig eller rättare sagt er, ni som förstöde mitt liv under 10 långa år i skolan, hur ska jag någonsin kunna se er i ögonen igen, ´har ingen aning om hur jag kommer reagera och vet ni, det är den rädsla som jag är räddast för, för att inte veta hur jag kommer känna, jag vill helst inte att det dyker upp en massa minnen från den tiden, för det är en sådan tid som jag bara inte vill komma ihåg, vill att allting baa ska försvinna, och då menar jag att jag verkligen vill att ni med ska försvinna, för det var ni som förstörde allting, hur fan kunde ni göra det, och vet ni, ni plågar mig än idag och det är inget jag någonsin kommer förlåta er för.

Men tiden börjar närmar sig, det enda jag väntar på nu är ett telefonsamtal från mamma som ska följa med mig till min förra skola och lämna det där brevet, det där brevet om mitt helvet som var skolan för snart tre år sedan.

Jag har bestämt mig, ni ska en gång för alla få veta vilket helvet ni gjorde min skolgång till, och att ni en dag kommer få ångra det, för jag kommer inte vara en goa, snälla och tysta tjejen som jag var under den tiden jag gick hos er, för den tjejen, hon, hon är bort och hon kommer aldrig mer igen, den osäkra tjejen som aldrig sa något, som knappt vågade visa sig ute för hon trodde inte hon dög, idag är den tjejen en självsäker tjej som mer än gärna går ut med kompisar och har roligt och festar, vet ni hon går till och med gärna till skolan, för idag vet hon att hon duger utseende mässigt med. den tjejen det är jag, ganska svårt att tro att jag har  varit en annan tjej än jag är idag.

Att man inte se på en person om han eller hon har svår dysklexi med ordblindhet det var en sak som jag idag förstod lite bättre, även om jag hela tiden har vetat om det, men att en av mina favoo killar skulle ha det, det trodde jag verkligen inte för det har aldrig någonsin märkts, och att man kan vara en lika duktig bowlare bara för det om inte bättre, då man är mer praktisk. men att du skulle ha det Nille, det trodde jag verkligen inte, och det är verkligen inget negativt det får ingen tro, det vara bara det att jag trodde inte du hade det, för du verkade ha ett sådant persfekt liv där inga problem uppstår, mn jag kan tänka mig att du med har fått kämpa i skolan även om du fick din diagnos fler, flera år tidigare än mig så kan jag tänka mig att du har känt precis som mig, en stor plåga och gör kanske än idag för det är iallafall det som jag gör, sen vet jag inte hur din skola hjälpte dig men min sket i det fram tills jag kom till gymnasiet, och det är en sak som jag alltid kommer att få plågas med,även om jga önskar att de hade sett mig tidigare. varför gjorde dem det på dig men aldrig på mig, inget mot dig Nille, tycker bara det är så jävla sjukt att det kan skilja så mycket på vilken skola man går på, om man vill se och gör något åt det eller om man bara skiter i et som min grundskola gjorde. för jävligt.

Många tankar gå att om jag hade gått på en annan skola så hade jag kanske, bara kanske blivit upptäckt, men det är verkligen inget jag får veta, och jag vet inte ens om jag vill göra det, för gå hade jag bara blivi ännu mer arg på min grundskola

Men egentligen det som plågar mig med det är att mamma tar på sig skulden för att jag har fått plågats, och det vill jag verkligen inte, det var ju inte hennes fel, jag vet att hon har känt en stor skuld varför hon inte hjälpte och krävde mer från skolan när hon såg hur det gick, men då när jag gikc i grundskolan, viste hon inte riktigt vilka rättigheter som fanns, men idag när jag snart har gått tre år på Milner gymnsiet så vet hon mer vilka rättigheter en elev har, och det har, bara förjävligt att man inte ska kunna få den hjälpen ändå. men antar att det är så skolan är uppbyggd idag. och är alla det säger jag bara FY FAN för alla skolor som finns.