Rebecka Persson Mitt liv och mina tankar

Mitt liv kommer alltid, för alltid se annorlunda ut än allas andras, och det är inget jag kan göra något åt, hur gärna och hur mycket jag än önskar att jag idag hade haft ett liv precis som du eller du, för ni kommer aldrig att få det livet jag har idag och det livet jag en gång plågades igenom och gör i många perioder än idag.

Att inte kunna få ner någonting på pappret, inte hinna läsa och tappa ord överallt, samtidigt som man byter ut bokstäver mot andra och bildar på det viset nya ord, inte förstå vad du läser,  få självförtroende i botten, dum förklaras, ingen som ser dig,

Skulle du vilja ha ett sådant liv? kan du överhuvudtaget tänka dig ett sådan liv???      

Det är väl ingen som vill ha ett sådant liv, det är inget roligt liv, tänk dig hela tiden ha någon eller några som det oftast i frågesätter dig om allt som du gör, förutom saker du får göra med händerna. För tänk dig att det är det enda sättet för dig att bevis för andra att du kan. Skulle du då vilja ha ett sådant liv? kan du tänka dig hur det är med ett sådant liv?   Nej, för det finns inte ens en chans att du skulle vilja ha ett sådant liv,  det vill väl ingen, alla vill väl klara sig själv, man kan ju inte vara sämre än någon annan, men det, det är en sak som jag tvingas leva med, inte bara för stunden, dagar,veckor, månader eller år utan i hela mitt liv, jag kommer aldrig någonsin bli fri från det. Jag kommer aldrig någonsin bli fri från dem smärtan och dem tankarna att jag alltid kommer vara sämre än alla andra, för det kommer jag vara och då spelar det ingen roll hur mycket jag än kämpar och försöker för jag kan inte, samtidigt som jag kan, har ni någon aning om hur frustrerade det är????

Det är just det som är det jobbigaste, att det aldrig någonsin finns någon som har någon aning, att det aldrig kommer finnas någon som man kan prata med och som verkligen förstår en, alla säger att dem förstår en, men vet ni i verkligenheten finns det ingen som gör det, dem enda som skulle ha en chans och som jag tror skulle förstå det är personer som själv har dyslexi, ingen annan, ingen annan skulle ens ha chansen att förstå. Och även om man gav dem chansen så tror jag inte dem hade velat förstå, för att vara annorlunda jämför med alla andra i samhället, det är idag, det är idag i accepterat för här ska alla vara likadan, alla ska vara lika bra och kunna precis samma saker, men jag kan inte, jag kan inte vara som du eller som någon annan, det kommer jag aldrig att kunna vara, men jag hade kanske kunnat vara bättre än jag är idag, jag hade  kunnat var precis som vilken som helst, kunde ha varit som vilken tjej, bara jag hade fått den hjälpen jag hade behövts från början, hafde jag idag inte varit där jag är, jag hade kanske varit en mer självsäker tjej som vågade skriva saker för hand idag vågar jag inte göra det, har inte lämnat in en enda sak för hand på flera år, har inte ens skrivit proven själv de senaste åren rädsla av vad alla andra ska säga och tycka, rädslan att man inte duger som man är den största rädslan som finns, ingen kan någonsin förstå hur det känns. Inte någon!!

Jaaa okej, ni har vunnit är ni verkligen nöjd nu, ni har lyckats trycka ner mig ända ner till botten, finns ingen mening till någonting mer, jag ska inte säga att det var ni som fick mig att göra hlgskoleprovet, för det, det var mitt egna val, men det var egentligen bara för att jag verkligen skulle bevisa för er att jag genomför det jag säger att jag ska göra oavsett vad jag har emot mig, men vet ni, jag knäckte mig själv ännu en gång, ännu en gång fick jag bevisat för mig att jag inte kan, jag  kan inte, det sa ni aldrig till mig, men idag vet jag det ändå, jävla skit männiksor, för det är precis det som ni är just nu för mig, ni betyder inte ens så mycket som en blinkning, och det är en sak som jag står för och det kan jag säga rakt ut till er och det hoppas jag att jag en dag kommer får göra, för så mycket ilska som jag har mot er så mycket har jag inte haft mot någon, det vill jag lova.

ni jar förstört så mycket i mitt liv redan och vet ni vad det värsta är, det är att ni allrid kommer att försätta med det, ända tills den dagen som jag är så pass stark att jag vågar och orkar rent pysikst ta tag  allting, det det kommer jag, det kommer jag en dag att göra, det är bara till att vänta, för som jag har sagt innan så…

HÄMDEN ÄR LJUV, SOM FAN, DET ÄR EN SAK SOM JAG ABSOULT ÄR SÄKER PÅ,

En sak har ni verkligen lyckats med och det var att trycka ner en flicka, en lite flicka så långt ner i standen som det går och det kommer ni en dag att få ångra

Jag kanske har tagit mig vatten över huvudet, men nu har jag iallafall gjort ett val, ett al att jag kommer köra och skriva högskoleprovet, det värsta som man hända är att jag knäcker mig själv ännu mer, men jag vet inte ens just nu om jga kan bli så mycket mer knäckt än jag redan är, och kan jag det så är det väl lika bra tat ta allting just precis nu när man ändå är det.

Jag har aldrig gett upp innnan så varför skulle jag göra det nu, jag har alltid varit den tjejen som har genomfört allt jag säger att jag ska och det tänker jag fortsätta var, tänker inte bli en tjej som aldirg mer kommer göra något, jag hoppas jag blir en sådan tvärt om tjej som jag gör allt hon vill och lite till, för mitt hcp, mitt hcp är inget som syns p mig, man kan aldrig peka ut dem personerna, Aldrig någosin.

Men nu kör jag och skriver högskoleprovet!!!!!!!!!!!!!!!

Ni är så jävla feg, så jävla feg så jag har inte ens ord  till det, ni lever bara ert liv och era dagar om och om  igen,  ni lever det som ni kallar för liv, men ni har fan ingen aning om vad liv är, eller jo det ska är nog egentligen lite fel att mig att säga men verken du eller du har någon egentlig aning om vad livet innebär, inte fan är det du som har plågats under nästan hela ditt liv, mer eller mindre, framför allt i skolan, utan att någon har sett dig, det har verkligen jag, om det är någon som vet hur det är i det verkliga livet så är det jag. Jag har verkligen fått kämpa och idag har jag upp nått någonting som jag aldrig trodde jag skulle finna, jag har funnit ett svar, ett svar på att jag inte är dum och korkad.

Ni har bara flytt från allting hela tiden, inte velat se, varför, har det aldrig slagit er tanken att ni en dag kommer förstöra någons människas liv, tydligen inte, för hade ni gjort det så hade ni nog inte behandlat mig så som ni har gjort, för det är en sak som ni lyckades med i alla fall, och det vara att förstöra mitt liv. Och jag vet att ni kommer förstöra så många andras ungas liv med.

Ååå när jag tänker på det, blir jag bara så jävla arg att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Hur fan tänker en människa, eller människor för ni var faktiskt flera stycken som aldrig något märkte.

Mina tårar och min ångest inom mig blir större och större med alldra störst blir mitt svik och min ilska mot er, jag gråter inom mig, tårar som aldrig vill ta slut, jag vill att ni kanske en dag ska se, ska se vad ni verkligen gjorde mot mig.  

Jag har gett allt jag har, och nu är snart mina krafter slut, jag har kämpar, dagar, veckor, månader och år, men jag vet att jag kommer kämpa ända tills jag är färdig, tills jag är den där sjuksköterskan som jag verkligen vill vara, för det kommer det inte vara någon som kan stoppa det, inte ens ni, ni har gjort alldeles tillräckligt.

Var inne och gjorde gamla högskoletester, fy fan vad svårt. Här ligger jag ensam i sängen och funderar på hur jag ska ha det med provet, om jag ska gå dit och göra det och iproncip innan veta att jag misslyckas eller skita i det, på sätt och vis hade det kanske varit bra om jag hade gjrot det, men sen känner jag det med att, göra det och dra ner självkänslan kansk eännu mer, det vet jag inte om det är värt.

Prov- Inte prov- prov- inte prov- prov-inte prov- prov- inte prov????????????????????

Fy fan för er det är det enda som jag säger, jag sitter här vid köksbordet med mamma och pratar om högskoleprovet som jag har anmält mig till, till att skriva i över morgon,  men jag vet inte om jag vågar, vågar, gå dit och skriva det, det är inte det att jag är rädd att träffa andra människor, för det är jag absoutl inte. det är bara det att jag är rädd, så rädd att jag ska knäcka mig själv, knäcka mig själv ännu en gång så som jag gjort i 12.5 år innan, men alldra mest under 10 år, de 10 årn jag gick i grundskolan, som var den värsta tiden i hela mitt liv, jag önskar inte någon samma upplevelse som jag har haft. ska jag knäcka mig själv en gång för alla????

kommer jag någonsin kunna resa mig upp igen då, det är frågan jag ställer mig, har ingen anning om hur jag kommer reagera när jag får reda på svaret om jag ens får det. för jag vet inte som jag vågar ännu, hjälp mig bestämma. men varför ber jag er hjälpa mig, jag skulle aldrig be om er hjälp nu när jag tänker efter ni har fan aldrig hjälp mig innan så varför skulle ni göra det nu, HA det är ju som ett stor skämt, jag måste klara av detta själv, precis som jag har gjort med allt annat…..

Tänk att dessa tankarna aldrig kan försvinna eller att jag kanske nu kan acceptera för mig själv at tjag behöver hjälp, trodde verkligen inte att det skulle vara så svårt, men en sak har jag lärt mig iallafall och det är at tdet är mycket svårare att erkänna saker för sig själv än för alla andra, det trodde jag inte, även om det är jätte svårt att göra det men framför allt säga det,

Ja, jag vet att det är jag som är så jävla feg, så jävla feg att jag inte vågar berätta det, men någonstanns, vet jag att jag kommer kunna göra det bara jag kan få mig själv att erkänna det, det värsta är att jag inte ens vågar berätta det för släkten, för släkten, inser ni hur det låter, en släkt ska vara något som vet allt om varandra, men jag har gömt och gömmer fortfarande en sak för dem, en sak som jag inte vet hur jag ska kunna berätta, vet väl att släkten inte kommer döma ut mig pga av det, men det kommer ändå kännas att man inte är som dem,’

Just nu känner jag bara att jag vill bort att jag vill ha allting ogjort men ändå inte!

Någon dag har gått sedan jag fick min diagnos, en diagnos som jag inte trodde jag skulle få, även om jag kanske någonstann från och till har misstänkt det lite, men att idag, idag verkligen få det bekräftat för mig, få det på ett papper, ett papper där mina svåigheter förklaras, men en ska står där inte, och det är

VARFÖR?

Varför just jag, varför nu, varför är det ingen som upptäckt det innan, alla dess varför frågor som jag aldrig någonsin kommer få något svar på, och just nu är det faktist dessa som jag helst av allt skulle vilja ha svar på, jag vet att jag aldrig någonsin kommer få tillbaka den tiden som har varit, och det vill jag inte heller, för jag är lycklig som jag är nu, men att ändå kunna få svar på alla varför frågor, bara det hade varit helt underbart.

Visst jag vet att mamma och pappa försöker förstå, men de kommer aldrig riktigt förstå, de kommer inte förstå hur det känns att leva med svår dysklexi och ordblindhet i ett, det är en sådan sak som bara vi personer som lider utav det verkligen kan förstå ingen annan, absoult ingen annan, inte ens hur mycket ni ärn försöker, ni kommer aldrig någosin klara det.

Just nu känner jag mig så vilsen, precis som om jag inte känner mig själv, att det finns en del i mig som jag inte känner, som jag måste börja känna nu efter 18 långa år. varför har det inte varit någon somhar upptäckt det innan,  just nu känner jag bara ett enormt behov av att prata om det, det kan ju inte vara jag som har detta, varför????

Men vem ska jag vända mig till, är så vilsen att jag sökte mig till http://www.dyslexi.info/ deras gästbok, för att just kunna läsa om andra historier, skrev även min där lite kort. var bara tvungen, vet inte vem jag ska prata med, vill inte var till något besvär.

En 18 tjej, gått igenom hela grundskolan, och snart hela gymnasiet, utan att en enda person i omgivningen har sett hennes problem, inte ens när flickan knappt klarade nattinella proven i nian såg någon det,
0-2:an sa de att hon skulle stav och läsa som hon ville tills den dagen skulle komma att hon upptäkte det själv, dagar, veckorna, månaderna och till och med åren har gått.
Hennes självförtroende var nere på under 0, hon ville inte mer, ville bara bort från hela helvetet som var i skolan, aldrig att att hon skulle sätta sin fot där igen, aldrig någonsin efter gymnasiet, det var en sak som hon absoult var säker på, hon ville ju inte ens börja. men visste att hon verkligen var tvungen till att klara tre år till. bara tre år till, alla sa att det skulle gå snabbt och vara en otroligt rolig tid, flickan trodde inte alls på detta, varför skulle det var någon skillnad, skola, som skola.

Men det tog inte lång tid innan hennes svenska lärare på den nya skolan upptäkte att det var något som inte stämde, hon tappade ord och fick inte ihop några meningar, han inte heller läsa och skriva ner allt, men då var inget som man la så mycket tid på, idag nästan tre år senare på börjades en dysklexi utredning på henne, som visade sig vara bland det bästa hon har gjort, äntligen var det någon som såg henne, och hennes problem, och stod som stora frågeteken hur hon överhuvud har klarat av skolan, inte ens flickan visste det, för det ska vara helt omöjligt med så stora problem. Idag är flickan mer än stolt över sina betyg, visst hon vet att dem inte är lika bra som hennes systers men flickan har ett problem, ett problem som inte syns, för idag 12.5 år senare efter hon satte sin fot i skolan för första gången har hon fått diagnosen svårt dysklexi med ordblindhet. efter 12.5 år har hon äntligen fått ett svar, ett svar som hon så länge egentligen hade behövt, även om hon är glad över att hon äntligen fått bekräftat att hon inte är korkad som hon så länge har trot, så vet hon inte hur hon ska hantera det, hela hennes liv rasade samman, som ett stor svart hål som man puttade ner henne i och som det kommer ta dagar, veckor, månader och kanske år för henne att verkligen kunna erkänna för sig själv, flickan är inte vann vid att behöva be om hjälp, hon har alltid klarat allting själv, så idag är det egentligen det riktiga arbetet börjar för henne, hon måste erkänna för sig själv att hon behöver hjälp att hon har ett handicap. och vet ni, flickan jag talar om det är mig själv, detta är min historia om min dysklexi.

Hur kan det över huvudtaget vara möjligt, möjligt att gå igenom nästan hela skolan utaan att någon, inte en enda har märkt att man har svåra läs och skriv svårigheter/ Dysklexi, hur i hela friden kan detta hända, viss man märker inte det när jag skriver här på datan, men det är bara för alla hjälpmedel som finns där, men jag har ju inte alltid haft datan till hands i skolan, det är ju inte förren det senaste året som jag har haft det, men jag har ju aldrig lämnat in något förhand på tre år och har inte skrivet ett prov på tre år själv, men ändå, hur kan man missa det, men egentligen är det inte Milner skolan som jag är arg och besviken på för dem har ändå hjälp mig så pass mycket som dem kan genom att låta mig ha datan, och göra alla prov muntligt, för det var ett sätt som dem ganska snabbt kom på när jag började där att jag presterade mycket bättre om jag bara fick prata i stället för att skriva.

Som jag har skrivit innan har jag på påbörjat sin läs och skriv svårighetstester/Dysklexi tester, fick reda på dem idag, och specialpelagoden hade egentligen inte behlvt rätta dem för hon kunde säga direkt att det var nivå 1, det längsta och sämsta man kan komma, fick reda på detta och allting bara brast för mig, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, ville inte förstå att det var mig vi pratade om, skulle jag, en tjej som alltid kämpat i skolan fast det har varit skit jobbigt,  är det den tjejen som har så stora svårigheter, det kan det bara inte vad. allting brast bara för mig och tårarna rann utan att jag kanske egentlign ville, men det var så skönt på ett viss att äntligen få en bekräftelse, någon som såg mig och mina problem och inte bara hela tiden sa att det kommer ordna sig, för ordna sig det gör det inte, allt kan inte ordna sig.

Helt knäckt gick jag till Svenskan som jag hade med min mentor som har varit med mig hela vägen från början till snart slutet, och jag kan ju inte dirket säga att jag log eller såg glad ut när jag gick in och satte mig där, och som den underbara menotorn Jonas som jag har såg han dirket att något var fel, och frågade om jag ville prata med honom, och det ville jag självklart, så vi gick ut och pratade en bra stund, hur länge det vet jag inte, men sedan frågade han och jag ville att vi skulle gå tillsammans och prata med Eva, Hon som är specilpelagog på skolan och prata om det hela. även hur det skulle bli med högskolan nu. Och jag vet inte men tårarna bara rann hela tiden, det var verkligen tur att man hade Eva och Jonas med sig igeom allt annars had ejag nog aldrig klarat det, för det känns helt sjukt, känns både bra och dåligt, bra att äntligen ha gjort det, men dåligt och hemskt för att det har gått så lång tid. Hur som helst å till högskolan skulle Eva försöka skicka in mina svårigheter så jag kan få mer tid på mig, jag hoppas bara man kan skicka det nu i efterhand när man redan anmält sig, håller alla tummarna jag kan.

Bara att få reda på det nu, få reda på en sak som jag har väntat snart 13 år på att få reda på, för jag har hela tiden vetat att jag inte varit som alla andra, men aldrig, aldrig någonsin fått det bekräftat, och sen att det idag fanns någon/några som sett mig och problemen, det betyder så oerhört mycket så det finns inte ens ord att beskriva, ska gå tillbaka till min gamla skolan, gå tillbaka en dag när jag känner att jag har pykiet till det, för så dåligt som jag mådde under den tiden jag var där, så dåligt vill jag aldrug någonsin må igen, för det vaar verkligen itne rolig tid, och något jag helst vill glömma.

TACK FÖR NI SÅG MIG!!!!

EVA ELG (tuvärr ingen bild)