Rebecka Persson Mitt liv och mina tankar

Att man inte se på en person om han eller hon har svår dysklexi med ordblindhet det var en sak som jag idag förstod lite bättre, även om jag hela tiden har vetat om det, men att en av mina favoo killar skulle ha det, det trodde jag verkligen inte för det har aldrig någonsin märkts, och att man kan vara en lika duktig bowlare bara för det om inte bättre, då man är mer praktisk. men att du skulle ha det Nille, det trodde jag verkligen inte, och det är verkligen inget negativt det får ingen tro, det vara bara det att jag trodde inte du hade det, för du verkade ha ett sådant persfekt liv där inga problem uppstår, mn jag kan tänka mig att du med har fått kämpa i skolan även om du fick din diagnos fler, flera år tidigare än mig så kan jag tänka mig att du har känt precis som mig, en stor plåga och gör kanske än idag för det är iallafall det som jag gör, sen vet jag inte hur din skola hjälpte dig men min sket i det fram tills jag kom till gymnasiet, och det är en sak som jag alltid kommer att få plågas med,även om jga önskar att de hade sett mig tidigare. varför gjorde dem det på dig men aldrig på mig, inget mot dig Nille, tycker bara det är så jävla sjukt att det kan skilja så mycket på vilken skola man går på, om man vill se och gör något åt det eller om man bara skiter i et som min grundskola gjorde. för jävligt.

Många tankar gå att om jag hade gått på en annan skola så hade jag kanske, bara kanske blivit upptäckt, men det är verkligen inget jag får veta, och jag vet inte ens om jag vill göra det, för gå hade jag bara blivi ännu mer arg på min grundskola

Men egentligen det som plågar mig med det är att mamma tar på sig skulden för att jag har fått plågats, och det vill jag verkligen inte, det var ju inte hennes fel, jag vet att hon har känt en stor skuld varför hon inte hjälpte och krävde mer från skolan när hon såg hur det gick, men då när jag gikc i grundskolan, viste hon inte riktigt vilka rättigheter som fanns, men idag när jag snart har gått tre år på Milner gymnsiet så vet hon mer vilka rättigheter en elev har, och det har, bara förjävligt att man inte ska kunna få den hjälpen ändå. men antar att det är så skolan är uppbyggd idag. och är alla det säger jag bara FY FAN för alla skolor som finns.

Mitt liv kommer alltid, för alltid se annorlunda ut än allas andras, och det är inget jag kan göra något åt, hur gärna och hur mycket jag än önskar att jag idag hade haft ett liv precis som du eller du, för ni kommer aldrig att få det livet jag har idag och det livet jag en gång plågades igenom och gör i många perioder än idag.

Att inte kunna få ner någonting på pappret, inte hinna läsa och tappa ord överallt, samtidigt som man byter ut bokstäver mot andra och bildar på det viset nya ord, inte förstå vad du läser,  få självförtroende i botten, dum förklaras, ingen som ser dig,

Skulle du vilja ha ett sådant liv? kan du överhuvudtaget tänka dig ett sådan liv???      

Det är väl ingen som vill ha ett sådant liv, det är inget roligt liv, tänk dig hela tiden ha någon eller några som det oftast i frågesätter dig om allt som du gör, förutom saker du får göra med händerna. För tänk dig att det är det enda sättet för dig att bevis för andra att du kan. Skulle du då vilja ha ett sådant liv? kan du tänka dig hur det är med ett sådant liv?   Nej, för det finns inte ens en chans att du skulle vilja ha ett sådant liv,  det vill väl ingen, alla vill väl klara sig själv, man kan ju inte vara sämre än någon annan, men det, det är en sak som jag tvingas leva med, inte bara för stunden, dagar,veckor, månader eller år utan i hela mitt liv, jag kommer aldrig någonsin bli fri från det. Jag kommer aldrig någonsin bli fri från dem smärtan och dem tankarna att jag alltid kommer vara sämre än alla andra, för det kommer jag vara och då spelar det ingen roll hur mycket jag än kämpar och försöker för jag kan inte, samtidigt som jag kan, har ni någon aning om hur frustrerade det är????

Det är just det som är det jobbigaste, att det aldrig någonsin finns någon som har någon aning, att det aldrig kommer finnas någon som man kan prata med och som verkligen förstår en, alla säger att dem förstår en, men vet ni i verkligenheten finns det ingen som gör det, dem enda som skulle ha en chans och som jag tror skulle förstå det är personer som själv har dyslexi, ingen annan, ingen annan skulle ens ha chansen att förstå. Och även om man gav dem chansen så tror jag inte dem hade velat förstå, för att vara annorlunda jämför med alla andra i samhället, det är idag, det är idag i accepterat för här ska alla vara likadan, alla ska vara lika bra och kunna precis samma saker, men jag kan inte, jag kan inte vara som du eller som någon annan, det kommer jag aldrig att kunna vara, men jag hade kanske kunnat vara bättre än jag är idag, jag hade  kunnat var precis som vilken som helst, kunde ha varit som vilken tjej, bara jag hade fått den hjälpen jag hade behövts från början, hafde jag idag inte varit där jag är, jag hade kanske varit en mer självsäker tjej som vågade skriva saker för hand idag vågar jag inte göra det, har inte lämnat in en enda sak för hand på flera år, har inte ens skrivit proven själv de senaste åren rädsla av vad alla andra ska säga och tycka, rädslan att man inte duger som man är den största rädslan som finns, ingen kan någonsin förstå hur det känns. Inte någon!!

Jaaa okej, ni har vunnit är ni verkligen nöjd nu, ni har lyckats trycka ner mig ända ner till botten, finns ingen mening till någonting mer, jag ska inte säga att det var ni som fick mig att göra hlgskoleprovet, för det, det var mitt egna val, men det var egentligen bara för att jag verkligen skulle bevisa för er att jag genomför det jag säger att jag ska göra oavsett vad jag har emot mig, men vet ni, jag knäckte mig själv ännu en gång, ännu en gång fick jag bevisat för mig att jag inte kan, jag  kan inte, det sa ni aldrig till mig, men idag vet jag det ändå, jävla skit männiksor, för det är precis det som ni är just nu för mig, ni betyder inte ens så mycket som en blinkning, och det är en sak som jag står för och det kan jag säga rakt ut till er och det hoppas jag att jag en dag kommer får göra, för så mycket ilska som jag har mot er så mycket har jag inte haft mot någon, det vill jag lova.

ni jar förstört så mycket i mitt liv redan och vet ni vad det värsta är, det är att ni allrid kommer att försätta med det, ända tills den dagen som jag är så pass stark att jag vågar och orkar rent pysikst ta tag  allting, det det kommer jag, det kommer jag en dag att göra, det är bara till att vänta, för som jag har sagt innan så…

HÄMDEN ÄR LJUV, SOM FAN, DET ÄR EN SAK SOM JAG ABSOULT ÄR SÄKER PÅ,

En sak har ni verkligen lyckats med och det var att trycka ner en flicka, en lite flicka så långt ner i standen som det går och det kommer ni en dag att få ångra

Jag kanske har tagit mig vatten över huvudet, men nu har jag iallafall gjort ett val, ett al att jag kommer köra och skriva högskoleprovet, det värsta som man hända är att jag knäcker mig själv ännu mer, men jag vet inte ens just nu om jga kan bli så mycket mer knäckt än jag redan är, och kan jag det så är det väl lika bra tat ta allting just precis nu när man ändå är det.

Jag har aldrig gett upp innnan så varför skulle jag göra det nu, jag har alltid varit den tjejen som har genomfört allt jag säger att jag ska och det tänker jag fortsätta var, tänker inte bli en tjej som aldirg mer kommer göra något, jag hoppas jag blir en sådan tvärt om tjej som jag gör allt hon vill och lite till, för mitt hcp, mitt hcp är inget som syns p mig, man kan aldrig peka ut dem personerna, Aldrig någosin.

Men nu kör jag och skriver högskoleprovet!!!!!!!!!!!!!!!

Ni är så jävla feg, så jävla feg så jag har inte ens ord  till det, ni lever bara ert liv och era dagar om och om  igen,  ni lever det som ni kallar för liv, men ni har fan ingen aning om vad liv är, eller jo det ska är nog egentligen lite fel att mig att säga men verken du eller du har någon egentlig aning om vad livet innebär, inte fan är det du som har plågats under nästan hela ditt liv, mer eller mindre, framför allt i skolan, utan att någon har sett dig, det har verkligen jag, om det är någon som vet hur det är i det verkliga livet så är det jag. Jag har verkligen fått kämpa och idag har jag upp nått någonting som jag aldrig trodde jag skulle finna, jag har funnit ett svar, ett svar på att jag inte är dum och korkad.

Ni har bara flytt från allting hela tiden, inte velat se, varför, har det aldrig slagit er tanken att ni en dag kommer förstöra någons människas liv, tydligen inte, för hade ni gjort det så hade ni nog inte behandlat mig så som ni har gjort, för det är en sak som ni lyckades med i alla fall, och det vara att förstöra mitt liv. Och jag vet att ni kommer förstöra så många andras ungas liv med.

Ååå när jag tänker på det, blir jag bara så jävla arg att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Hur fan tänker en människa, eller människor för ni var faktiskt flera stycken som aldrig något märkte.

Mina tårar och min ångest inom mig blir större och större med alldra störst blir mitt svik och min ilska mot er, jag gråter inom mig, tårar som aldrig vill ta slut, jag vill att ni kanske en dag ska se, ska se vad ni verkligen gjorde mot mig.  

Jag har gett allt jag har, och nu är snart mina krafter slut, jag har kämpar, dagar, veckor, månader och år, men jag vet att jag kommer kämpa ända tills jag är färdig, tills jag är den där sjuksköterskan som jag verkligen vill vara, för det kommer det inte vara någon som kan stoppa det, inte ens ni, ni har gjort alldeles tillräckligt.

Var inne och gjorde gamla högskoletester, fy fan vad svårt. Här ligger jag ensam i sängen och funderar på hur jag ska ha det med provet, om jag ska gå dit och göra det och iproncip innan veta att jag misslyckas eller skita i det, på sätt och vis hade det kanske varit bra om jag hade gjrot det, men sen känner jag det med att, göra det och dra ner självkänslan kansk eännu mer, det vet jag inte om det är värt.

Prov- Inte prov- prov- inte prov- prov-inte prov- prov- inte prov????????????????????

Fy fan för er det är det enda som jag säger, jag sitter här vid köksbordet med mamma och pratar om högskoleprovet som jag har anmält mig till, till att skriva i över morgon,  men jag vet inte om jag vågar, vågar, gå dit och skriva det, det är inte det att jag är rädd att träffa andra människor, för det är jag absoutl inte. det är bara det att jag är rädd, så rädd att jag ska knäcka mig själv, knäcka mig själv ännu en gång så som jag gjort i 12.5 år innan, men alldra mest under 10 år, de 10 årn jag gick i grundskolan, som var den värsta tiden i hela mitt liv, jag önskar inte någon samma upplevelse som jag har haft. ska jag knäcka mig själv en gång för alla????

kommer jag någonsin kunna resa mig upp igen då, det är frågan jag ställer mig, har ingen anning om hur jag kommer reagera när jag får reda på svaret om jag ens får det. för jag vet inte som jag vågar ännu, hjälp mig bestämma. men varför ber jag er hjälpa mig, jag skulle aldrig be om er hjälp nu när jag tänker efter ni har fan aldrig hjälp mig innan så varför skulle ni göra det nu, HA det är ju som ett stor skämt, jag måste klara av detta själv, precis som jag har gjort med allt annat…..