4 Dagar, det är precis så många dagar som det är kvar tills det är lov igen, och jag känner att det är precis det som jag behöver efter allting som har varit de senaste veckorna, men samtidigt känner jag att jag kanske inte vill ha det där lovet, för då vet jag att det är praktik efteråt och sen är det nästan slut, slut på allt vad tvingad skola heter, fast jag ska ju inte direkt säga att det var varit en jobbig tid den senaste tre åren, har verkligen gått snabbare än jag trodde.
Matchen är vunnen, nu väntar elit-kval
Vann matchen idag och nu väntar det ett elit serie kval för BK-Söder, fy fan va gött hela vägen nu håller jag på, kan iallafall hoppas!
Feeest kväll
Det är helg, och min helg kunde inte börja så mycket bättre än igår, fest med Elin, hon kom hit vid fyra tiden, körde några ärende för att hitta lite och dricka och lite att blanda med inför kvällen =P sjukt roligt, även on hon var lite rädd när vi skulle köra ut från parkeringen i K-stad, då jag visste att Matte skulle komma från höger sida på parkeringplatsen, var jag bara tvungen att stå och vänta på honom för att sedan kunna köra ut precis framför honom, hahah, han har ju för sjutton ingen gas på sin bil, men det är ju inte så konstigt när man har en vit volvo och man rajsar med en röd golf som är min =)
hur som helst, så körde jag och Elin hem sedan för att påbörja hela festen, blande ett par drinkar till henne, som var sjukt goda, hah lite tallang har man allt, tror närsan ska satsa på en bartender karriär, hahah elller inte. hade nog druckigt upp drickan istället för att servera den. och med lte övertalning och träning för Elin hade hon gjort precis samma sak, så vi kom fram till att det nog inte var någon bra ideé alls, men alla passar som sagt inte som bartenders.
Kom hem, Elin färgade mitt nyklippta hår svart igen, var verkligen tuvngen började bli lite grått i botten. haha, fortsatte dricka, åkte med pappa till hans jobb vid polisen, satt där och sminkade till osss innan vi gick ut på stan, efter några runder fram och tillbaka till bilen, då jag glömde några saker hela tiden, och då hade kvällen inte ens börjat knappt =P
Blev biljard ganska snabbt, när vi träffade på Matte, Hampe, Ralle, Lillen, och Rossa drack lite med, alltid lika trevligt, vidare till hässle, där vi träffade Jacke som ställde sig och skrek på mig när jag kom in, gick fram till deeras bord, där max, johanna, jacke, dennis och malin, linus och nina satt, hälsade på alla, trevligt, men det var något med max, så vi gick ut för att snacka, lite som bästa kompisar som vi är. hur som helst träffade Togge, hahah lille plutt är du inte lite för gammal för att vara ute =P men trevligt var det att träffa dig iallafall, och tydligen hälsade du på Elin med, varför du nu skulle göra det.
Efter en stunds festade där, var det egentligen meningen vi skulle till Banken, men kom aldrig så långt, för jag träffade Stoffe på vägen, och skulle hälsa på honom, och det där hälsandet blev hela kvällen långt =) fy fan vad jag saknar honom. så det blev Class istället där vi åter träffade Linus, Nina, Jacke, Johanna, Malin och självklart varjag där med Stoffe =)
och som alla nätter så tar vissa nätter slut snabbare än andra, och detta var precis en sådan natt, som gick så jädra snabbt, när man verkligen inte vill det, men blev iallafall lite mat på vägen hem, finns inget bättre än fylle mat, haha
det var nog det mesta, iallafall orkar jag inte skriva mer, hade tydligen ringt några kompisar med under hela kvällen, men,men det är sånt som händer. man lever bara en gång
Ensam
Någon dag har gått sedan jag fick min diagnos, en diagnos som jag inte trodde jag skulle få, även om jag kanske någonstann från och till har misstänkt det lite, men att idag, idag verkligen få det bekräftat för mig, få det på ett papper, ett papper där mina svåigheter förklaras, men en ska står där inte, och det är
VARFÖR?
Varför just jag, varför nu, varför är det ingen som upptäckt det innan, alla dess varför frågor som jag aldrig någonsin kommer få något svar på, och just nu är det faktist dessa som jag helst av allt skulle vilja ha svar på, jag vet att jag aldrig någonsin kommer få tillbaka den tiden som har varit, och det vill jag inte heller, för jag är lycklig som jag är nu, men att ändå kunna få svar på alla varför frågor, bara det hade varit helt underbart.
Visst jag vet att mamma och pappa försöker förstå, men de kommer aldrig riktigt förstå, de kommer inte förstå hur det känns att leva med svår dysklexi och ordblindhet i ett, det är en sådan sak som bara vi personer som lider utav det verkligen kan förstå ingen annan, absoult ingen annan, inte ens hur mycket ni ärn försöker, ni kommer aldrig någosin klara det.
Just nu känner jag mig så vilsen, precis som om jag inte känner mig själv, att det finns en del i mig som jag inte känner, som jag måste börja känna nu efter 18 långa år. varför har det inte varit någon somhar upptäckt det innan, just nu känner jag bara ett enormt behov av att prata om det, det kan ju inte vara jag som har detta, varför????
Men vem ska jag vända mig till, är så vilsen att jag sökte mig till http://www.dyslexi.info/ deras gästbok, för att just kunna läsa om andra historier, skrev även min där lite kort. var bara tvungen, vet inte vem jag ska prata med, vill inte var till något besvär.
Religion
Sitter i skolan, fast jag kanske engtligen inte behöver vara här, men var lika bra att åka hit, känns som om jag pluggar lite bättre vid denna datorn än jag gör där hemma vid min egna, haha undra varför=p
Pluggar
Sitter på golvet med datan i sängen och pluggar, gjorde precis klart socialtbehandlingsarbetet om matmissbruk, känns bra, känner mig nöjd med det. men har en del kvar att plugga, måste sätta mig och göra klart ARL ”arbets miljö och säkerhet” om brand i hemmet och sedan var det något annats fall med som jag inte riktigt kommer ihåg, tror inte ens jag har den andra uppgiften hemma, men, men en sak är bättre än inget alls, sen blir det nog till att sätta sig hela kvällen med religion, har prov på fre. kul eller inte, men nu hinner jag inte skriva mer, måste fortsätta när jag ändå har glöden upp en liten stund till.
Jag finner inga ord för er
Så känner jag just nu, jag har inga som helst ord för vad ni har gjort för mig, för det Eva och Jonas gjort, det, det är helt otroligt, det är ju knappt sant att det finns såna människor, såna människor som ser en, ser det som ingen annan har sett på många,många år, ändå sedan jag började skolan och det är 12.5 år sedan,
Och någonstanns måste jag nog även om jag inte riktigt känner att jag vill, inse att jag behöver hjälp, och att jag inte klarar allt utan det, ur gärna jag än vill, för det har jag fått göra hela tiden innan i skolan. hur många som än säger att det inte är hela världen, så är det hela världen för mig, för hur ska jag någonsin kunna inse hur allting verkligen, verkligen ligger till, hur kan så många ha missat eller rättare sagt vad jag tror inte velat se, varför förstår ni inte vad ni verkligen har gjort, ni har inte hjälp mig genoma tt vara tysta och säga att allting är bra, ni gjorde mitt liv till ett helvet, och det helvete, det önskar jag inte ens min värsta ovän, och gör jag inte ens det, då är det ett helvete som inte går att beskriva, för annars önskar jag henne allt helvete som finns, men att göra så här mot ett barn som jag faktiskt var under hela grundskolan, det är för mig idag helt obegripligt, det ska inte ens få förekomma, och jag önskar att en dag, en dag ska ni komma krypade på era bara knä och be om förlåtelse, men det kommer ju aldrig hända, och det är kanske inte det som jag egentligen vill ha, utan jag vill att ni verkligen får en stor jävla tankeställare, och att ingen, absoult ingen ska hamna i samma situation som jag har och är i, för det finns ingen som är värd alt det lidanet.
Min största utmanning nu framöver, som jag tror kommer ta lång tid, upp till, ja, jag vet inte hur länge, år kanske, är att få min själv att inse, att jag har stora problem, jag behöver hjälp, att bara skriva dem orden är skit jobbigt, hur i hela fridens namn ska jag kunna säga dem, jag har aldrig behövt hjälp innan, eller aldrig behövt inse att jag verkligen behöver det, jag kan väl allting själv, det har jag gjort i 12.5 år varför skulle jag inte klara av resten med? jag vill ju vara som alla andra, men det kan jag inte helt, jag kommer alltid behöva mer hjälp än andra.
Jaja, jag vet, det ändrar inte min personlighet, jag kommer för alltid alltid att vara den Rebecka jag alltid varit, men det är bara känslan, känslan inom mig så säger så mycker, mycket mer, varför jag, varför nu, alla dessa varför frågorna som jag aldrig kommer få svar på, utan bara ha i min hjärna och mitt hjärta hela tiden, så hur ska jag inse att jag själv aldrig kommer förändras som person!
”När mycket utav mitt förra liv, och mitt förra jag tog ifrån mig, kände jag bara en smärta, när jag såg livet som en stort mörkt hål, som jag precis hade fallit i. Gråter jag av lycka och lätthet, att dagen kommit då jag fått bekräftat att det är inte bara mig det är allvarliga fel på, utan det faktikst finns en anledning till det hela, då allting klarnar sakta för mig, att livet inte alltid är som man tror.
Vikten av att inse är som att växa inom bords, och detta har idag lärt mig en läxa, en läxa som jag aldrig kommer glömma, en sak som jag alltid kommer bära med mig, en sak att inse.
Att ett rop på hjälp ska behöva ta så lång tid innan det besvaras, det, det är en sak som jag inser är hemskt, vårat samhälle ser inte oss, oss små människor som behöver hjälp, men som ingen vill hjälpa, vi som inte vill vara till något besvär för andra, som vill klara oss själv, och vi som lyckas dölja det mer än väl.
Dagen måste komma då, samhället vaknar upp och ser alla oss som verkligen behöver hjälp, hjälpten utan att säga det. ”
Av: Rebecka Persson
Början på min kamp
En 18 tjej, gått igenom hela grundskolan, och snart hela gymnasiet, utan att en enda person i omgivningen har sett hennes problem, inte ens när flickan knappt klarade nattinella proven i nian såg någon det,
0-2:an sa de att hon skulle stav och läsa som hon ville tills den dagen skulle komma att hon upptäkte det själv, dagar, veckorna, månaderna och till och med åren har gått.
Hennes självförtroende var nere på under 0, hon ville inte mer, ville bara bort från hela helvetet som var i skolan, aldrig att att hon skulle sätta sin fot där igen, aldrig någonsin efter gymnasiet, det var en sak som hon absoult var säker på, hon ville ju inte ens börja. men visste att hon verkligen var tvungen till att klara tre år till. bara tre år till, alla sa att det skulle gå snabbt och vara en otroligt rolig tid, flickan trodde inte alls på detta, varför skulle det var någon skillnad, skola, som skola.
Men det tog inte lång tid innan hennes svenska lärare på den nya skolan upptäkte att det var något som inte stämde, hon tappade ord och fick inte ihop några meningar, han inte heller läsa och skriva ner allt, men då var inget som man la så mycket tid på, idag nästan tre år senare på börjades en dysklexi utredning på henne, som visade sig vara bland det bästa hon har gjort, äntligen var det någon som såg henne, och hennes problem, och stod som stora frågeteken hur hon överhuvud har klarat av skolan, inte ens flickan visste det, för det ska vara helt omöjligt med så stora problem. Idag är flickan mer än stolt över sina betyg, visst hon vet att dem inte är lika bra som hennes systers men flickan har ett problem, ett problem som inte syns, för idag 12.5 år senare efter hon satte sin fot i skolan för första gången har hon fått diagnosen svårt dysklexi med ordblindhet. efter 12.5 år har hon äntligen fått ett svar, ett svar som hon så länge egentligen hade behövt, även om hon är glad över att hon äntligen fått bekräftat att hon inte är korkad som hon så länge har trot, så vet hon inte hur hon ska hantera det, hela hennes liv rasade samman, som ett stor svart hål som man puttade ner henne i och som det kommer ta dagar, veckor, månader och kanske år för henne att verkligen kunna erkänna för sig själv, flickan är inte vann vid att behöva be om hjälp, hon har alltid klarat allting själv, så idag är det egentligen det riktiga arbetet börjar för henne, hon måste erkänna för sig själv att hon behöver hjälp att hon har ett handicap. och vet ni, flickan jag talar om det är mig själv, detta är min historia om min dysklexi.
GRATTIS DANNE
GRATTIS DANNE PÅ 18-ÅRSDAGEN,
Ta det nu lugnt, minns själv hur det var den dagen!
Ni är ju bra roliga ni, som kör vilse
Haha hur i hela fridens namn kan man köra vilse i en liten stad som Kristianstad, det måste vara nästan omöjligt, men ni lyckade ju, inte illa, inte illa alls, tur då att du har en kusin sombor typ i K-stad, som man köra och möta dig vig Mc donald ute vid långebro. och ärligt talata tror jag inte det spelar någpn roll om ni hade stått där eller vid sko punkten, för hade gubben velaat följa efter mer så hade han gjort det, men men det märks ju att ni inte känner till stan så väl och att ni är frän landet =P
Och några av mina kompisar fick ni träffa med, det är inte illa, det är inte många som får träffa dem, för det är inte direkt dem jag brukar presenterar för några så, det är lite specilla om man säger så, men det märkte ni säker, hihi men det är klart någon gång visste jag väl att vi skulle stötta på dem med, det var bara en tids fråga.