Varför kan det inte finns någon kille som förstår att det inte bara är så att gå vidare och fortsätta, allting sätter spår i livet, och det kommer alla märka förr eller senare, alla gör precis som mig, skjuter bara undan allting, ska ta det en annan gång, men när sjutton är det en annan gång? En annan gång i mitt liv har jag en känsla av att det inte är förrän om några år, när jag orkar ta tag allting, och verkligen har erkänt allting för mig själv.
Fast jag vet i grunden ska man ta tag i allt jobbigt direkt men det är fan lättare sagt att göra de ska ni verkligen veta, och just nu orkar jag inte med det, tar det lite senare. Lite senare med allting, på något vis har jag fått för mig att allting blir lättare när man är vuxen då finns inga jädra problem och allting är så mycket, mycket lättare,
Det som får mig att orka med allting just nu är vännerna jag vet att jag alltid har hos mig oavsett vad som händer och sker ni som lovade att ni verkligen skulle ta hand om mig, det har ni verkligen gjort, det finns inte en jävel som vågat röra mig, tack för det! Att ni hela tiden har skyddat mig det betyder otroligt mycket, även om jag aldrig vill att ni släpper mig, så vill jag att ni ibland till låter att jag träffar honom själv, utan att ni ska vara rädda att han rör mig, för jag vet att han har gjort det med er någon gång, och att ni lovade att aldrig någon skulle går röra mig, men jag är beredd att ta den chansen, men ni skulle aldrig någonsin låta mig göra det, det vet jag, och en dag kommer jag säkert att tacka er för ni kanske inte lät mig göra det, men jag kommer ändå en dag att träffa honom själv, det vet vi alla, även om det inte blir nu, tänk vad jag skulle gjort utan er, skulle verkligen inte vara där jag är idag, och utan kompisarna som inte har något med denna historian, att ni finns betyder oerhört mycket, det finns inga ord för er.